25 okt Mina gulsvarta hjältar och min egen bandykarriär
Bandy är som bekant en vacker sport med snabbhet och teknik och framför allt är bandy kultur. Det är lika vackert som när Svenska Kammarorkestern spelar Beethoven och lika häftigt som en Ullevikonsert med Springsteen!
Jag har varit flitig gäst på Vinterstadion/Behrn Arena Bandy sedan mitten av 1960-talet och följt de gulsvarta hjältarna sedan dess. Det var stort när jag i mars 1967, som 10-åring fick följa med pappa till Söderstadion i Stockholm för att se SM-finalen där ÖSK besegrade Karlstad-Göta med 3-1. Mr Bandy, Olle Sääw, gjorde sin sista match. Hasse Nordin och Sören Andersson gjorde ÖSK:s första och andra mål. Sedan var det Bosse Anderssons, ”Kungälvs-expressen”, tur. Han skrinnade ifrån samtliga motståndare med start vid mittlinjen, rakt ned till vänstra hörnflaggan, därefter 90 grader höger och avslutade med att sprätta upp 3-1 bakom en maktlös Sune Eriksson i Göta-målet.
Min egen bandykarriär var synnerligen kort med bara någon enstaka träning i ett av ÖSK:s pojklag i slutet av 1960-talet. Jag återupptog dessvärre karriären vid ett tillfälle, måste ha varit 2002, när ÖSK:s pojkar födda 1987 skulle avsluta säsongen med en match mot föräldrarna. Jag var en av föräldrarna och åtog mig frejdigt och glatt att damma av mina gamla målvaktsbenskydd och ta plats mellan stolparna i föräldramålet. Det blev dessutom en match i matchen, eftersom sonen stod i det andra målet. Vi föräldrar hade ett bra lag med giganter som Thomas Sjöström, Håkan Martinsson, Nils-Gunnar Ågren, Bent Spang med flera.
Det blev en spännande tillställning som slutade oavgjort, 9-9, om jag minns rätt. Föräldralaget var mycket noga med att tacka den alldeles utmärkte domaren Anders
”P:son” Pettersson för hans synnerligen välvilliga inställning till vårt lag. Utan honom och hans mycket liberala tolkning av i vilka situationer man kan blåsa straff för ena laget, hade vi aldrig lyckats få oavgjort. Mitt starkaste minne från matchen var dock när motståndarna, de där 15-åringarna i 87-laget, fick en straff. Fram för att lägga den åkte Patrik Sjöström. Ni som har koll på honom vet ju att han är en av de mest hårdskjutande bandyspelarna i Sverige på senare år tillika landslagsman.
Jag kan meddela att den egenskapen besatt han redan som 15-åring! Jag var dum nog att flaxa till med armarna när han sköt och mitt vänstra lillfinger råkade komma i vägen för bollen. Det tog ett par veckor för fingret att återfå det utseende som namnet lill-finger indikerar! Detta blev min sista match i karriären.
Nu är mitt gulsvarta lag åter i den högsta serien och jag ser fram emot några högtidsstunder i bandyhallen. Möten med vår gamla antagonist Sportklubben från Västerås, besök av svenska mästarna Villa-Lidköping, med ÖSK-produkten och landslagsmannen Erik Säfström, i premiären osv.
Vi ses väl i hallen i vinter och avnjuter högklassiga kulturupplevelser och tillsammans med Sveriges bästa supporterklubb, Svampen, hejar fram våra gulsvarta hjältar.
/Anders Borehed, jurist, kulturälskare och suppleant i ÖSK Bandys styrelse
