01 mar Krönika: Det är inte lätt att vara ÖSK:are

Det har på något sätt blivit en liten identitet – det hörs i Kubanernas ramsa ”vi har inget jävla SM-guld / och vi har inget jävla cupen-guld / vi har ingen vinnartradition / men vi har stolthet, hjärta och passion”.

Och det är just det man har som ÖSK:are. Stolthet, hjärta och passion. Vi alla som har levt i idrottens värld vet att det viktigaste inte är att vinna. Självklart är det målet, och en otrolig energiboost när man lyckas med det. Men det finns långt fler saker som är viktigare än att vinna. Att ha en välmående förening. En klubb och ett lag som spelare, ledare och medlemmar vill vara i och kring. En utvecklande språngbräda in i en lång karriär, oavsett roll. Tänker man ett steg längre så är det faktiskt en av sakerna ÖSK Bandy gör riktigt bra. Skulle vi titta ut i Elitserien idag och räkna upp alla namn som har ÖSK Bandy som moderklubb skulle vi få ihop ett riktigt All Star-lag. Tanken är kittlande – om än bara för en match vore det otroligt roligt att se Erik Säfström, Robin Sundin, Robin Öhrlund, Erik Persson, bröderna Folkesson och alla andra fantastiska lirare tillsammans. Många av dem har också spelat tillsammans på Vinterstadions/Behrn Arenas is.

Jag kommer ihåg när jag själv fick äran att få vara en del av ÖSK bandys A-lag. På tidigt 2000-tal blev jag uppkallad till A-truppen som målvakt. Läskigt – men otroligt utvecklande och roligt. Jag kommer framför allt ihåg hur tempot var som natt och dag i jämförelse med våra juniorträningar. På min första träning med A-laget skulle spelarna komma och ta avslut från vinkel mot oss målvakter. Jag kliver upp, gör mig redo, smäller ihop ”rysshandskarna” – och sen smäller det bara till i vänster kryss. Bollen gick inte ens att se innan den satt i maskorna. Skytten hette Tomas Knutson, och det var så han välkomnade mig till A-laget. Jag kämpade så svetten rann, men Tomas skott hade man tur om man ens fick en sjundedels handske på. Det gläder mig att se att Tomas fortfarande levererar på Elitserienivå och att han är med, samt att målskyttet lossnat. Det värmer i bandyhjärtat!

Min egen bandykarriär är i backspegeln helt okej. Bandyn har funnits med mig från tio års ålder, i princip hela tiden. Jag har varit målvakt i ÖSK Ungdom årgång 1987 – där bland annat Patrik Sjöström även var med – och vi var faktiskt ett ganska bra lag. Vi vann någon KOSA-Natta (tror jag?!), en turnering i Oslo och matchades vid ett tillfälle mot riktigt tufft motstånd uppe i Edsbyn, i deras relativt nybyggda bandyhall. Vi mötte bland annat SAIK i den turneringen och en viss Daniel Berlin, som var helt outstanding. En fjäder i hatten från den perioden var att jag lyckades att rädda när han fick ställa sig på straffpunkten och skjuta. Jag och min barndomsvän Jens Martinsson höll på SAIK vid den tiden, eftersom ÖSK inte låg i högsta serien. Jens åkte fram till mig och bara skrek mig rakt i ansiktet när jag hade tagit den. Jag skrek tillbaka. Det var superstort att möta SAIK och minst lika stort att rädda en straff.

Jag har också haft många härliga stunder som bandydomare, trots att man får mycket skäll. Det är en sport med mycket fart i och också roligt att få döma. Peter Öhrlund, Tomas Ljung, Jörgen Wingstedt och framför allt min ”vapendragare” Sebastian ”Ekan” Ekström, har jag haft många roliga stunder med, både på plan och i omklädningsrummen. ”Ekan” och jag var även målvaktskollegor i P87-laget.

Under åren har jag även haft roller som tränare, bland annat i AIK under min period i huvudstaden – innan AIK pumpade in pengar och vände upp och ned på både förening och bandysverige. Som assisterande tränare var jag med och tog silver med damlaget 2013 i finalen mot SAIK, och 2014 knep vi guldet efter final mot Kareby. Mina nuvarande lagkamrater i Borås Bandy (japp, vi har faktiskt ett bandylag här nere!) skryter gärna om att det finns en guldhjälm hemma hos mig. Idag spelar jag i division 1 & 3 i Västra Götaland med Borås Bandy och finns med som assisterande tränare i laget.

Många gånger har jag tänkt på att sluta, men det är något med den här sporten som gör att man blir kvar. Sammanhållningen, farten och det härliga spelet är beroendeframkallande.

Men ÖSK:are har jag aldrig funderat på att sluta att vara. Varje gång någon frågar vilket lag jag håller på säger jag med stolthet ”ÖSK”. Det spelar ingen roll om vi inte vinner något – även om det såklart inte skulle sitta fel med en liten titel någon gång. Vi har trots allt fem SM-guld – oavsett när de har tagits. Villa har bara två!

Nästa säsong blir tillbaka ned i Allsvenskan. Det är klart att vi gärna hade varit kvar. Men, med den föregående säsongen i ryggsäcken håller jag det inte helt otroligt att vi kan ta klivet upp igen. Bygg vidare på det som nu har börjats med – ett bra ekonomiskt tänk, en kompetent ledarstab, spelare som brinner för laget och härliga Svampar på läktaren. Då blir det här jäkla bra, i flera år till. För även om vi inte har massa tvåpoängare i kolumnen har vi i alla fall det som är viktigt – stolthet, hjärta och passion.

Tack för ordet!

/Johan Borehed – ÖSK:are, målvakt och bandyälskare