05 nov Krönika: När jag var kung på Karlslundsskolans naturis
Okej, jag medger med en gång. Jag kan inget om dagens bandy och väldigt lite om ÖSK. Så till dig som förväntar dig insiktsfulla iakttagelser om våra svart-gula isriddare anno 2021 ber jag om ursäkt. Du kan sluta läsa här.
Måste få detta sagt. Och det var också vad jag sade till kompisen Anders när han frågade om jag ville skriva en krönika här. Men något kittlade till där i regnet i Karlslundsskogen. Minnen trängde på. Blöta vantar, rimfrostad halsduk i ylle, den slitna klubban – och så benskydden som faktiskt gjorde
mig till kung åtminstone några kvällar på den uppspolade isen bakom Karlslundsskolan.
Kanske var det just närheten till denna plats som gjorde att jag tackade ja. Och nu sitter jag här några timmar senare och knappar in dessa rader.
Vi var väl i 12-årsåldern. Det var sent 60-tal och vi samlade fotbollsbilder. ÖSK var mest åtråvärt att få komplett. Jag vet att Sven Gunnar Larsson, målvakten, var min idol. Han hade värvats till klubben redan 1962 – som bandyspelare! Det visste jag inte då, däremot kände jag till att många andra i laget också spelade bandy.
Det här var ju på den tiden då bandyn var ett närmast obligatoriskt vinterkomplement för våraallsvenska fotbollstjärnor. Med spelare som Sören Andersson, Hasse Nordin, Benny Lennartsson hade just ÖSK också stora framgångar där i slutet av 60-talet. Svenska mästare 1965 och 1967, och även i final 1968 mot Sirius. Men där blev det stryk md 1-4 på Söderstadion och under åren som följde blev det kämpigare…
Inte undra på att vi var sugna på bandy. Så där stod vi och väntade när banan bakom Karlslundsskolan, så snart kylan lagt sig, spolades. Provade isen och så snart den frusit till, eller i alla fall nästan, så delade vi upp lag och lade jackor eller väskor som mål. Sedan var det full fart så länge det gick, eller rättare sagt så länge ljuset tillät. Vi förbannade mörkret som föll och bollen som inte längre syntes. Den var ju mörkt faluröd, inte självlysande orange.
Men åter till de där benskydden. Jag hade hittat dem hemma i garaget i Oxhagen, förmodligen kvarglömda efter brorsan. Målvaktsskydd, helt klart, men säkert tillverkade redan nån gång på 50-talet. De var gröna i textil, rejält slitna och med träribbor som stack ut där tyget gått sönder. Men
fullt användbara.
Så efter lite tejpning och möjligen några stygn med björntråd, minns inte riktigt, så stod jag där i halvmörkret bakom skolan. Det var då jag blev kung. Åtminstone några kvällar. För ingen annan med anspråk på att vara målvakt hade några sådana.
Men det blev en kort regenttid som målvaktskung. Det var kallt att stå stilla och bollarna sved rejält när någon fick på en rundpallare som inte tog på benskydden Så vi övergick rätt snart till att spela på småmål – och det var faktiskt roligare. Jag var rätt hyfsad på skridskorna, och snabb. Men inte alltid lika snabb att stanna.
Det var tur att det fanns generösa snödrivor bakom målen att stoppslänga sig i. Så där. Nu har du fått min bandyhistoria. Den var kort och upphörde bara ett par år senare in på 1970-talet. Då hade bollarna ersatts av puckar, och det tyckte jag inte var lika kul.
Men långt senare skulle jag göra comeback, fast utan skridskor, med innebandyklubba i gamla tryckerilokalen i NA-borgens källare. Men det är en helt annan historia.
/Magnus Börjesson, journalist och musikant
