10 feb ”Snoddas”, ”Lille Peter” och ”Fisken”
Vi ger er här säsongens sista krönika signerad ingen mindre än revykungen Peter Flack.
När Gösta ”Snoddas” Nordgren lördagen den 26 januari 1952 klämde i med ”Flottarkärlek” i Lennart Hylands radiounderhållningsprogram ”Karusellen” var jag 5 år. Jag minns varken Snoddas, Karusell eller Hyland från den dagen. Förmodligen låg jag i min lilla säng på Viktoriagatan i Örebro och sov djupt.
Men min pappa Erik, som var mycket idrottsintresserad, kunde i alla fall berätta för lille Peter att den där ”Snoddas” som sjöng i radio, den gav han inte mycket för. Han hade ju spelat med i Bollnäslaget som besegrat ÖSK i bandy-finalen 1951, och det där att ”kvida i etern” på kvällen och sedan möta Hammarby dagen därpå var ju rena dårskapen.
Om pappa var duktig att spela bandy som ung vet jag inte, men på 50-talet när han jobbade på Rapps konfektionsfabrik i Örebro spelade han hockeybockey, en sorts rinkbandy som väl idag försvunnit helt. Lille Peter fick följa med på några matcher. Det var ”träligt” på ren närkingska. Och kallt. Och ingen varm korv. Ingen varm choklad. Kanske lite godis. Nä, Eriks lille grabb längtade hem – till radion. En gammal ångradio som tog ett par minuter på sig innan den gav ljud ifrån sig. Jag lyssnade på allt som på den tiden sändes i radions enda kanal. ”Lille Fridolf”, ”Räkna med bråk”, ”Frukost klubben” och mycket mera.
Så småningom vaknade också mitt idrottsintresse och jag kan minnas den kväll då hela familjen satt i köket och hurrade av glädje när Sverige i ishockey-VM 1957, genom oavgjort mot Sovjet, inför 50 000 ryssar, lyckades erövra VM-guldet. Sista målet som betydde 4–4 gjordes av Eilert Määttä som därmed blev ”Garvis” i svenska folkmunnar.
Men, förlåt, det här ska väl handla om bandy. Och någon annan sport var ju helt otänkbar för en kille i Örebro på 50-talet. Det är väl lika bra att jag citerar Torsten Ehrenmark direkt: ”Ishockey? Det är som att spela bandy i badkar!”.
När en TEKO-kris drabbade Sverige i slutet av nämnda decennium gick familjen Flacks flyttlass till Uppsala, en stad där bandyns vagga gungat häftigt eftersom IFK Uppsala redan 1907 vann den första SM-finalen. (4–1 mot Gävle). När vi kom Uppsala var IK Sirius den bandystjärna som lyste klarast. Sirius lyste till och med på bandyklubborna som jag tror hette just ”Sirius” på den tiden.
Nu fick undertecknad två lag att förhålla sig till. Det gick bra så länge lagen slapp möta varandra och om dom möttes var ett oavgjort resultat att föredra. I början på 60-talet gjorde Flack come-back i Örebro och SM-finalen på Söderstadion 1968 blev en svettig tillställning som Sirius vann med 4–1 över ÖSK. Sirius hade då sin ”stora A-trio” (Alftberg, Angesten och Askelöf) på isen och ÖSK toppade med Hasse Nordin, Benny Lennartsson och Sören Andersson m.fl. Jag åkte hem till Örebro med två vimplar men viftade kanske mest med ÖSK´s ändå.
Till sist, mitt allra bästa bandy-minne – som jag av en ren slump råkade få vara med om. Under åren i Uppsala skulle jag vid något tillfälle åka och hälsa på i Örebro. Väskan var packad och tågbiljett beställd när pappa kom hem och berättade att någon som kände någon kände till att Sven Åke ”Fisken” Erixson befann sig i Uppsala och skulle ta bilen till Örebro. ”Kunde möjligen min son Peter få åka med?”. Tänk att han kunde det.
Så: Under ”Fiskens” storhetstid i ÖSK bandy fick en ung finnig tonåring chansen att ”snacka bandy” med en av tidens stora lirare under ett par timmar. Sånt glömmer man inte. Aldrig!
En gång under min tid på Karolinska Läroverket i Örebro skulle vi spela bandy på Alnängens is. Jag var iförd rysk pälsmössa och överrock och tumvantar och när jag tog första skäret föll jag pladask och blev liggande som en padda på isen. Sedan tog jag bort skridskoskydden.
Sånt glömmer man. Alltid!
/Peter Flack, regissör, skådespelare, ”revykung”, bandyfantast
