17 nov Onsdagskrönika: Min kärlek till bandyn och ÖSK
Jag är över 60 år gammal och har följt bandyn och ÖSK i över 55 av dessa år. De senaste 40 åren så menar jag med att följa, att alltid vara på plats när de gulsvarta eleganterna spelar.
Så var det dock inte från början. Jag växte upp i Uppland i ett ”nybyggarsamhälle” där folk kom från lite olika ställen i landet. Min far sa tidigt till mig att ”vi är inte några upplänningar, du och jag, vi är närkingar, vi bara råkar bo här just nu”. Så var det och så fick det bli. Den praktiska handlingen, förutom att åka till Örebro och hälsa på släktingar med jämna mellanrum, det var att heja på ÖSK. ÖSK var fotboll på sommarhalvåret och bandy på vinterhalvåret. I fotboll var det lite svajigt. Ibland var i toppen, ibland i botten. När det var i botten så tröstade alltid min far mig med att ”snart börjar bandyn och då är vi bland de bästa igen.”
Bandysöndagarna var heliga för mig och min far. Klockan 14:00 började bandysportextra. Då hade jag skrivit upp alla matcher prydligt på två papper, ett för norrgruppen och ett för södergruppen. När sändningen sedan började var det halvtid på alla arenor och programledaren läste upp resultaten i långsam takt så man hann fylla i alla matcher med blyertspenna. När andra halvlek började så gick ordet runt till de olika arenorna. Av de åtta olika spelplatserna så fanns det reportrar på sex ställen. På ÖSK:s match var det alltid en reporter för ÖSK var ju ett topplag.
Min far och jag hade laddat med varm choklad och när det var dags för rapporten från ÖSK:s match satt vi tysta och andaktsfulla. Det var underbart att höra hur reportern målande berättade hur matchen såg ut. Jag kunde drömmande se hur de gultröjade snitsade sig igenom Götas eller Hälleforsnäs försvar, rundade målvakten för att sedan rulla in bollen i öppet mål och sedan jublande tillsammans med alla de andra gula åka mot mittlinjen för avslag.
Varje gång det blev mål i någon match, så suddade jag ut den gamla siffran och skrev en ny. Jag minns en gång när ÖSK släppte in ett avgörande mål mot Lesjöfors borta i slutet av matchen och förlorade oväntat. Jag blev så arg att jag kastade suddgummit i väggen med sådan kraft att jag inte hittade igen det på flera veckor. Jag tror det hamnade längst in under min säng.
När min far tyckte att jag var gammal nog så tog vi tåget till Västerås för att för första gången i mitt liv få se ÖSK spela bandy på riktigt. Det var en fantastisk upplevelse och ÖSK vann matchen. Jag var salig, att gå på bandy det var det roligaste jag någonsin gjort i mitt liv. Min far tyckte för det mesta att det räckte att lyssna på matcherna på radio, men jag hade tur. I min klass fanns det en grabb till som härstammade från Närke och som så klart höll på ÖSK. Han och jag började åka på matcher. Det var till de närliggande orterna, Västerås, Katrineholm och Hälleforsnäs vi begav oss för att se ÖSK spela och oftast vinna. Uppsala låg ju också bra till men tyvärr spelade alltid Sirius i norrgruppen och ÖSK i södergruppen, så det tog lång tid innan vi fick äntra Studenternas IP. 1973 var året då ÖSK var så där otroligt bra. Enkelt hade man avfärdat Västerås på Rocklunda i serien. En match som jag och min kamrat Håkan naturligtvis hade varit på. I kvartsfinalen ställdes ÖSK mot Ljusdal. Jag och min far följde matcherna på radio. ÖSK vann hemma och Ljusdal vann sin hemmamatch. Avgörandet skulle ske i Stockholm på Söderstadion!
Jag och min klasskamrat Håkan laddade i flera dagar inför matchen, vi gjorde en egen flagga av ett gammalt lakan som vi skrev ÖSK på med stora bokstäver. Sedan spände vi flaggan mellan två bandyklubbor och spikade fast den.
Spänningen var stor när vi tog tåget mot Stockholm denna onsdagskväll. ÖSK låg under i halvtid och vi blev häcklade av fulla Ljusdalssupportrar minns jag, men när andra halvlek började så var det ÖSK som tog kommandot, vände på matchen och vann.
I semifinalen väntade uppstickarlaget IFK Kungälv. Ett lag som ÖSK brukade avfärda ganska enkelt på hemmaplan, men hade förtvivlat svårt för på bortaplan. Nu var det radio som gällde och efter en säker seger på hemmaplan begav sig ÖSK ner till Kungälv för match två. Jag och min far lyssnade och våndades. Matchen stod 0-0. En bandymatch kan väl inte sluta 0-0, men ju närmare slutsignalen vi kom desto mer började vi hoppas att den skulle göra det. Resultatet skulle ju ge ÖSK en plats i SM FINALEN! Det blev 0-0 och jag skulle äntligen få se mitt älskade ÖSK spela SM-final. ÖSK var favoriter, man hade både slagit motståndaren VSK i serien och kommit före i tabellen. Det var fantastiskt att stå på ett fullpackat Söderstadion och få se sina idoler skrinna in. Det var roligt att ha varit med om det, men det var bittert att Västerås skulle göra en av sina bästa matcher just denna söndag. Håkan och jag stod där med tårar i ögonen och såg hur glada Västeråsare rusade in på planen för att hylla sina hjältar. Vi tittade på varandra och sa att en gång ska vi vara de som rusar in på planen. Det var en dröm som ännu inte har gått i uppfyllelse, men hoppet det lämnar en aldrig.
Efter det har jag följt mitt ÖSK var än de har spelat och trots den förlorade SM-finalen har passionen inte förlorat i styrka. På de senaste 15 åren har jag bara missat att vara på plats på en ÖSK-match och det var mot Finspång borta, när jag var på bandy-VM i Kazakstan. Dock blev det några missar på bortamatcherna förra vintern, då corona-restriktionerna gjorde att vi inte fick tillträde till bortamatcherna. Vi var dock ett gäng som åkte till de bortamatcher som spelades utomhus och vi stod utanför arenorna och såg matcherna. Alla hemmamatcher såg jag dock och där är nu min svit obruten i 20 år.
Då ÖSK inte varit riktigt nära att spela SM-final de senaste åren, kan man ju läsa om de finaler de spelade innan jag var född och när jag var för liten för att få gå på matcherna. Det är härligt och det gör jag ibland med stor glädje. Jag har också själv skrivit fyra böcker om bandy, så det är nog bara oraklet Arne Argus som skrivit fler bandyböcker än vad jag gjort. En av mina böcker heter ”ÖSK:s fantastiska 50-tal” och behandlar den tid då ÖSK helt dominerade bandyn i Sverige. Man spelade under 50-talet totalt sex finaler, tog tre SM-guld och under det fantastiska året 1958 (för övrigt mitt födelseår) besegrade Katrineholm i seriefinalen med 15-0, vann SM-guld och som grädde på moset, vann över Svenska landslaget i en sägenomsusad match på Eyravallen.
/Robert Erickson, undersköterska, författare och bandyfantast
