01 feb Matchkrönikan: Det luktar bandy!
Jag var inte på Stockholms stadion och den oavgjorda finalen. Däremot har jag tydliga minnen från omspelsmatchen i Eskilstuna. 7 år gammal såg jag, mellan de vuxnas ben, gula- och vinröda bandyspelare röra sig fram och tillbaka.
Till att börja med faktiskt åkandes skridskor, för att senare springa i slask, lerpölar och fjolårets gräsfläckar. Året var 1954 och de sanna ÖSK-supportrarna vet att Västanfors tidigt gjorde 2-0, ÖSK sprang in en reducering, men förlorade även sin andra chans till SM guld på det glada 50-talet. Men ÖSK-gulden skulle ju komma. Det första redan året därpå. Dessutom med besked, 7-1 på Edsbyn.
Mitt första bandyminne är alltså att Västanfors snuvade ÖSK på ett SM-guld och att mina föräldrar var glada hela vägen hem till – Örebro! Därmed var bandyintresset definitivt väckt hos mig. Det var givetvis det viktiga! Men jag hade också valt favoritlag. Innan man fyllt tio är man väldigt formbar. Det blev VIF! Visst borde ett ÖSK som gör 15-0 i en seriefinal och har landslagets hela femmanna kedja ha fått mitt hjärta, men så hampade det sig inte. Åtminstone inte till att börja med.
Helgerna och loven på Götgatan i Västanfors hos far- och morföräldrar levdes i princip på ”IP” eller bara ”Plan”, ett halvt kvarter bort. Skridskor på från morgon till kväll, även vid vissa måltider. Nära ”hem”! Bara på med skydden. Vissa söndagar spelade ju morsans och farsans SM-hjältar hemma. Kvart över ett, efter högmässa och lunch. Det var matcherna på Västanfors IP – halmskorna, glögg lukten och de intrampade fotstegen i den branta banvallen – som gjorde störst och mest intryck. Än idag upplever jag cigarettrök i ett antal minusgrader faktiskt som något positivt. Det luktar bandy och barndomens ”IP”!
Hellstrandh med mikrofonen i högsta hugg under en LIF match i handboll.
Man ville väl vara lite märkvärdig hemma på Holmen skola. Lanserade följaktligen ”Västanfläkten” som Sveriges i särklass bästa bandylag. Åren runt 1960 var ju en gyllene epok för både ÖSK och VIF (f.ö. borde nog de också haft ytterligare något eller några SM-guld, sett till det lag man hade under den epoken) och de gånger lagen mötts i modern tid har känslan fortfarande varit kluven. För ÖSK Bandy har definitivt vuxit in i mitt hjärta, men ”moderklubben” finns där också. Precis så verkar det ha gjort även hos en inbiten Siriussupporter från de där åren!
Men jag är ju örebroare, infödd och bandyfrälst, och på 50- och 60-talen var det aldrig långt till uppspolade isytor. (Vem minns inte den yllefuktiga lukten i de vedeldade små gröna värmestugorna.) Det var enkelt att åka skridsko och spontanspela. Självklart bandy! I mitt fall skedde det i Nya Hjärsta, i Skördevägens förlängning mot dagens Vivalla, och så ofta som möjlighet gavs. Ett gott kvartersgäng ur vilket det faktiskt utkristalliserades spelare till ÖSK´s A-lag.
Men spel i ÖSK blev det aldrig för min del. Däremot seger över ÖSK i en junior-DM-final med Karlslunds IF. Några studieår i Göteborg förlängdes med åtminstone ett halvt, kanske t.o.m. ett helt år, beroende på alla tänkbara hockeybockeyturneringar. Inte de vida viddernas spel, men ändå en lek med ”det lackröda nystanet”. De stora isytorna fick jag också uppleva där nere – på sjöis i Hermansby mellan Kungälv och Marstrand och faktiskt en säsong i IFK Kungälv – men i B-laget!
Tillbaka i Örebro blev det bandyspel i Ervalla, i en tid när vi hade en hel div 3-serie med tolv lag bara i distriktet. Ett tillstånd som nog tyvärr aldrig återvänder. Bl a dåliga vintrar, året-runt-fotboll, utdöda ismakargubbar i bygderna, innebandys enkelhet och hockeyns framgångar gör att det nog blir lite knepigt att komma tillbaka till den nivån i den vackraste av lagidrotter. Men med lite värme i hallen, entusiastiskt ledarskap och folklyssnande Norapolitiker finns det hopp.
Måtte, till att börja med, ÖSK hänga kvar i elitserien – och Västanfors i Allsvenskan!
/Lasse Hellstrandh, fd idrottslärare, sportjournalist P4 Örebro, KFUM- och orienteringsprofil samt bandyälskare
