24 nov Matchdagskrönikan: Ett bandyliv

Rimfrosten hängde krispigt på den rostiga taggtråden som skyddade alla djuren  på gården från dammens vattenspegel. Jag hade ritat ”10” baktill på min Jofa-hjälm med familjens  enda tuschpenna. På vingliga ben med läderskridskor på fötterna försökte jag imitera ÖSK:s klarast lysande stjärna i bandy. 

De andra lirarna spelade mindre roller i min drömvärld för det var Sören  Andersson som var den stora idolen. Den rödbrusige Bosse Andersson, hårdskjutande Hasse Nordin och pigge högerbreddaren Kenny Andersson alla var de hjälpryttare till Sören. På söndagar var det  match på Vinterstadion. 13.15, klassisk starttid, middagen var uppäten och vi satte oss i bilen, min  storebror och jag. Lagets storhetstid hade precis tagit slut men fortfarande gick laget alltid till  slutspel men säsongerna tog oftast slut i kvartsfinal. Det hjälpte inte att ÖSK värvade Bengt ”Pinnen”  Ramström, Thomas Backus och hade hårdskjutande Örebrosonen Lars-Ove Sjödin på backen. ÖSK var  fortfarande överst i maratontabellen och var det mest klassiska av klassiska bandylag. I alla fall i  Örebro. 

Vi parkerade bakom macken på Österplan och stod på långsidan mot Restalundsvägen. Där på  betongläktaren tittade vi på matcherna i regn och rusk, snö och isande kyla på samma ställe varje  gång och lyssnade på spelarnas skär som skar genom luften som slipade knivar och oftast vann de  gulsvarta. I alla fall kändes det så. Vinterns kyliga temperaturer och kärva klimat krävde varma kläder.  Det var inte underligt att man fick ”bandyaxlar”. Den där värken eller tyngden i axlarna som man får  av tunga kläder som skall skydda mot klimatets oberäkneliga kynne och elementens raseri. 

Torsten Ehrenmark, den utmärkte kåsören från Örebro, tog ställning för bandysporten som en  klassisk sport som han själv försökte sig på i unga år. Han spelade bandy när Eyravallen spolades som  skridskobana för örebroare och för gulsvart. Torsten hade inte mycket till övers för sporten med  klubba och puck och beskrev hockey ”som att spela bandy i ett badkar”. Nej, stor is och fart och fläkt  i jakten på det ”lackröda nystanet” skulle det vara enligt den korpulente kåsören som själv aldrig blev  någon bandyspelare av klass. 

Åke Johansson, dagens krönikör.

Under några år var jag med som ledare inom ungdomsbandyn. En spännande tid med härliga killar  som var med i laget. Tidiga söndagsmorgnar blev ännu tidigare när vi åkte på match och spelade mot  Oxelösund på bortais. Tidiga söndagsmorgnar blev kallare när vi spelade mot ärkerivalen Katrineholm  på bortaplan i minus 17 grader och grabbarna skrek högljutt efteråt när stelfrusna fötter tinade i den  varma duschen. Bandy är stärkande på många plan men gav också en härlig gemenskap på de långa  bussresorna till alla olika bortaisar i mellansverige, för det är inte alla orter och samhällen som  förstår tjusningen med bandy. 

 Till slut fick bandysporten i Örebro inomhushall. Nu var isande vindar, regn och rusk och allmän  misär, då endast en portfölj värmde en trogen publik, ett minne blott. Nu står vi inne i en fin hall och  njuter av fartfylld skridskoåkning och klubbteknik. Virtuoser på en perfekt isparkett gläder en alltför  fåtalig publik med höga krav och förväntningar och alltför många minnen av hur det en gång var på  femtio- och sextiotalet. Bandyfantaster av äldre märke som hellre minns tider som flytt än inser att vi  spelade i den nästa högsta divisionen. 

I många år kämpade klubben mot dålig ekonomi, oförstående byråkrater och politiker med andra  prioriteringar. ”Det går aldrig” är ett uttryck som man trodde satt som en smäck för den inomhushall  som aldrig ville bli verklighet. Ironiskt nog kom en karl vid namn Werme och ordnade så att alla  bandyälskare fick tak över huvudet. Visserligen räckte inte pengarna till just det, värme, men vad  gjorde väl det. På försäsongen kan alla gå ut ur hallen för att värma sig. Ironiskt. 

 Nu är det dags för gulsvart att göra comeback i den högsta serien som idag heter Elitserien. Alla lag  har inomhushallar, alla lag har blivit klassiska lag och ÖSK kommer att få kämpa för att hålla sig kvar  då skillnaden är stor mellan Bandyallsvenskan och Elitserien. Jag hoppas innerligt att vi kan se fram  mot en säsong som kommer att ge oss en stabil plats i högsta divisionen och att gulsvart blir ett  etablerat lag i Elitserien. Då kan jag än en gång kan få åka på isen där hemma med skridskor, nu med  barnbarnen och hjälpa dem i deras drömmar när de åker runt på den lilla dammens knaggliga is. 

/Åke Johansson, rektor för Karolinska gymnasiets estetprogram och författare