10 dec Krönikan: Bandy – Ett sätt att leva

En av mina tidigaste  barndomsupplevelser, som jag faktiskt minns, handlar om bandy. Jag är född i Uppsala och det är mitten av 60-talet. IK Sirius är ett av Sveriges bästa lag och spelar  förmodligen någon slutspelsmatch på Studenternas. Jag har fått följa med pappa på bandy och jag  minns inte ett skvatt av själva matchen. Vad jag däremot minns är geggan jag lekte i, vattnet som  stänkte, doften av jord som tinat fram, varmkorv och Slotts senap samt alla människor som hejade. 

Vi flyttade till Kalix som mamma och pappa kom ifrån. Vintrarna var svinkalla. Jag lärde mig åka  skridskor och frysa om tårna. Började spela bandy i IFK Kalix, den förening som min morfar och fem  av hans nio bröder grundade 1921 (100-årsjubilerar i år). Jag var oteknisk och osnabb om än med  blick för spelet. Minns ovassa skridskor, lite för stora. Hur vickiga de var i sidled (skinn) och hur ont  det gjorde att få bollen på sig vid hörna (skydden var väl inte så utvecklade på denna tid, men  munskydd var obligatoriskt). Jag blev hur som helst aldrig en bra bandyspelare och IFK Kalix höll  under denna tid till långt ned i seriesystemet.  

Under militärtiden blev det heller ingen bandy. I Arvidsjaur var det mest skidor, skytte och  orientering som prioriterades. Återfallet kom då jag började plugga på universitetet i Uppsala. Lite  div 4 bandy, innan 3 barn kom ”i vägen”. Som 29-åring flyttade jag med familjen till Åland och inledde en mycket sen ishockeykarriär, då det  inte fanns bandyplan på ön. I ishockey var jag mindre dålig. Jag var stor, stark, ful och vältränad och kunde stå på blålinjen och hindra motståndare från att närma sig målet.  

Nästa återfall till bandyn kom i slutet på 90-talet, då familjen flyttat till Piteå och det var bandyhausse  i Kalix. Jag var med och grundade Piteå Bandy som under ca 10 års tid hade skapliga ungdomslag. Jag  har f ö varit med och grundat 3 bandyföreningar (Piteå Bandy, IFK Umeå och HaparandaTornio BF)  vilka samtliga är nedlagda. Det säger väl tyvärr en del om mina färdigheter som bandykreatör.  

Efter att ha kommit in i en ovanligt sen pubertet, skilde jag mig och började arbeta på Svenska  Bandyförbundet. I och med detta hade jag förmånen att komma i kontakt med många föreningar och  ännu fler härliga ledare. Bandyn är helt enkelt en väldigt sympatisk folkhemssport med många  underbara ledare. Jag har också haft förmånen att få vara förbundskapten för Ukraina i 6 år och fått  många underbara vänner och minnen på bandyns bakgård i VMs B-grupp.  

Magnus Alm, bandyprofil

2016 hade jag tydligen som 54-åring lämnat puberteten bakom mig, så jag gifte om mig med en  kinesiska och hon lämnade Beijing och fick jobb i Örebro. Örebro SK är verkligen en institution och  kultklubb i Sverige, men storhetstiden ligger rätt långt tillbaka i tiden. Jag var ledare för ÖSK:s P19- lag, men fick för första gången och enda gången, sparken som tränare. Förmodligen spelade min  alltför auktoritära och mindre lyhörda ledarstil roll, för resultaten på plan var i alla fall rätt skapliga.  

Min relation med Örebro SK är relativt indirekt. Jag är medlem, hjälper gärna till vid hemmamatcher  och har varit med och återuppväckt damverksamheten, men är inte en del av laget som heroiskt och  överlägset kvalificerade sig för Elitserien 21/22. Det kommer naturligtvis bli tufft för ÖSK att hänga  kvar, men inte omöjligt. Laget har eventuellt tappat i offensiv kvalitet, men är bättre defensivt, vilket är väl så viktigt som nykomling i Elitserien.  

Theo Lewerin är en utvecklingsbar elitseriemässig försvarsspelare. Martin Flodström ett fynd, en  personlig favorit som använder sin fart både offensivt och defensivt och som kommer göra mycket  nytta. Emil Juhlén är också en fartspelare som trots sin ringa ålder har elitserierutin från såväl  Västerås SK som AIK. Tomas Knutsson är en typisk snajper, märks inte på långa stunder men sätter  ofta något mål på hörna eller frilägen.  

Av spelarna som är kvar sedan förra säsongen är förstås bröderna Folkesson både spets och  kultbärare. De andra bröderna, Vilgot och Jakob Sjölander, har blivit bättre och Jakobs plats i Sveriges  U21-trupp är ett kvitto på detta. Sebastian Eriksson är en viktig spelartyp med sitt kloka och trygga  spel och när Victor Janérs är tillbaka från sin skada får ÖSK tillbaka sin viktiga länk mellan försvar och  anfall.  

En viktig faktor kommer att bli målvakterna som förmodligen måste överprestera. Båda har sett bra  ut på försäsongen, men kommer att få jobba hårt i seriespelet. Jag vill önska Örebro SK lycka till i  Elitserien med förhoppningar om Elitseriespel även nästa säsong. Bandyn behöver ett elitlag i  Örebro. Klarar man inte den uppgiften är man förhoppningsvis välkommen på derby på Grosvad i  Finspång nästa år, och då ska jag vara där i en eller annan roll! 

/Magnus Alm, bandyvän och bandycoach