11 nov Krönika: IFK Askersunds ”storebror”

Örebro SK:s bandylag ska alltid spela i Elitserien! Det är min bestämda uppfattning. Jag är uppväxt
med de ”gula” i högsta serien. Annars är det något som fattas för oss som gillar bandy och idrott
överhuvudtaget. Och nu är det ett faktum igen efter några år i mörker. Det har inte varit samma sak
att åka till Motala och titta på bandy i högsta serien.

Min klubb har alltid varit IFK Askersund, där jag också varit aktiv. Mest i fotboll. ÖSK har alltid varit
storebror i bandy för oss Askersundare. Det var något alldeles extra i mötena mellan de båda
klubbarna i division 1. Jo, serien hette så på den tiden. ÖSK hade alltid svårt på gamla IP i Askersund
som var trång och smal. Ofta blev det delad pott trots att ÖSK alltid var storfavoriter.

De bästa hos IFK gick ofta vidare till ÖSK som hade större resurser. IFK var ett hisslag mellan högsta
serien och tvåan. På 40-talet spelade Askersundarna och blivande landslagsmannen Gunnar Carlsson
och Anders Sundén i ÖSK. På 50-talet tog Karl-Erik Södergren och målvakten Stig Reveny, steget över.
Några år senare följde Gordon Santesson, Kent Andersson, Kenneth Hagman och Ulf Christiernsson,
samma väg.

Några gick också åt andra hållet när konkurrensen var för svår i ÖSK,
som Hilding Hanell , ”Fisken” Erixon och ”Tjappe” Magnusson.
Den senare hade börjat varva ner när han kom till Askersund.
Hanell hade börjat i IFK som junior, men tagit vägen via Reymersholm till ÖSK.

Landslagsmannen Södergren och jag träffades ofta. Han kom ner till redaktionen där jag jobbade för att prata en stund.
Många gamla spelare samlade på klipp från den aktiva tiden, men det var inte ”Söder” intresserad av.
”Jag lever i nuet”, sa han alltid.

”Söder” blev en sammanhållande länk i ÖSK:s kanonkedja på 50-talet. Han stod för grovjobbet
samtidigt som han var målfarlig med sina aviga, skruvade vänsterskott.
Det berodde säkert på hans udda klubbföring.

Många Askersundare blev besvikna på ”Söder” när han skrev på för ÖSK.
Då var han nästan 30 år fyllda. Han var den store bandyidolen i stan.
Men de flesta glömde besvikelsen när han prickade in fyra mål i SM-finalen mot Edsbyn 1955.
Då var det våran ”Söder” igen.

Jag frågade ”Söder” vid något tillfälle hur ÖSK tränade på 50-talet när de var som bäst. Vem var
tränare? Han förklarade då att det inte fanns någon tränare. ”Det fanns ingen som kunde lära oss
mer om bandy än vad vi redan kunde. Det var lådbandy som gällde på träningarna” förklarade
”Söder”, utan att låta det minsta skrytsam. Det var bara fakta från hans del.

Örebro SK har alltid varit ett publiklag i Askersund. Vem ville inte se storspelarna från Örebro?
Publikrekordet för bandy i Askersund är från 1956 och det var en match mot Örebro SK som slutade
2-2. Rekordet i Askersund lyder på 4 107 personer. Det tidigare rekordet var också från en match
mellan ÖSK och IFK. Då var rekordet 2 000 personer. I Askersunds stad bodde då 2 002 personer.

Tidningen undrade vad de två som inte gick på matchen sysslade med. Vid ett annat tillfälle, på 40-
talet, hade segersäkra ÖSK beställt mat på Stadshotellet i Askersund, men det blev förlust och det
gjorde att örebroarna aldrig kom till hotellet.

Jag tycker det är bra att Örebro SK håller bandyn vid liv i länet. Och det är bara att önska lycka till i
serien. Trots storebrorskomplexet är jag säker på att de flesta Askersundare som gillar bandy håller
tummarna för ÖSK.

/Ove Danielsson, krönikör och f.d. journalist på NA